Starroperation med linsimplantation är idag ett vanligt ingrepp. Annat var det förr. De flesta som fick gråstarr blev helt enkelt blinda. De mer lyckligt lottade genomgick en operation där linsen kirurgiskt avlägsnades i ett stycke, vilket krävde ett stort snitt i hornhinnan. För att ersätta linsens optiska styrka fick patienten starrglasögon. Stora, fula och tunga glasögon, som visserligen gav synskärpa rakt fram, men minskade synfältet åt sidorna. Med kontaktlinser var synfältsbegränsningen mindre.
Under kriget fick den engelske ögonläkaren Harold Ridley ofta plocka splitter ur stridspiloters ögon. Splittren kom från flygplanens fönster när de träffats av kulor i luftstrid. Sir Harold, som han adlades till år 2000 vid 94 års ålder, gjorde observationen att ögonen inte gav någon immunologisk reaktion på dessa splitter. Materialet (PMMA, också känt som “Perspex”) var vad man kallar biokompatibelt. Alltså borde man kunna göra linser av detta material för att ersätta den lins som avlägsnats vid starroperation. Sir Harold implanterade den första intraokulära linsen 29 november 1949. Men starrkirurgi var och förblev ett riskabelt ingrepp, som dessutom måste utföras under narkos. När ögongloben öppnas försvinner det inre trycket och ögat kan kollapsa som en punkterad boll. Patienten måste efter operationen inta sängläge på rygg med huvudet fixerat i flera dagar medan ögat läkte. Och inte blev det lättare om man dessutom skulle sätta in en lins.
Vändningen kom 1980 när Pharmacia, då ett svenskt företag i Uppsala, lanserade Healon. Healon är en geléartad vätska (viskoelastikum), som hindrar ögat från att kollapsa och effektivt skyddar ögats inre vävnader vid operationen. Healon revolutionerade starrkirurgin och som en följd ökade antalet linsimplantationer explosionsartad till att idag vara världens vanligast operation med 9 millioner fall per år.Pharmacia ville vara med och tjäna också på linserna och förvärvade därför 1982 linsföretaget Medical Workshop, som ligger i Groningen i norra Holland.
Om allt detta visste jag inget tills jag 1983 anställdes av Pharmacia och sändes ut till Groningen för att arbeta med utveckling av intraokulära linser. Efter många fusioner och företagsförvärv, slukades Pharmacia 2003 till sist av den amerikanska läkemedelsjätten Pfizer, som därefter sålde ut den ögonkirurgiska verksamheten till AMO. Utveckling och tillverkning av Healon tillhör också AMO och ligger fortfarande i Uppsala.
Under åren har också ögonkirurgin förändrats. Först kom en teknik, som kallas fakoemulsifiering. Med hjälp av ultraljud sönderdelas linsen inuti ögat i små stycken, som kan sugas ut genom ett 2-3 millimeter stort snitt i hornhinnan. Med hårda linser av PMMA måste snittet sedan vidgas till 6mm. År 1984 fick den amerikanske ögonläkaren Thomas Mazzocco idén att göra linsen i ett mjukt material, så att den kunde vikas och därigenom passera igenom det mindre snittet. Operationen utförs numera under lokalbedövning och patienten kan gå direkt hem.
Vi har i Groningen sedan 1996 bedrivit ett omfattande forskningsprogram tillsammans med universitet i flera europeiska länder och i USA. Syftet har varit att förstå hur ögat och synen fungerar för att därigenom kunna göra allt bättre produkter. Det yttersta målet är att ta fram en lins, som inte bara återställer synskärpan, men också förmågan att kunna se skarpt på olika avstånd. Denna s.k. ackommodationsförmåga avtar ju äldre vi blir och leder till ålderssynthet. Det är något som drabbar oss alla och i normalfallet behövs då läsglasögon.
I forskningsarbetet har vi bland annat mätt linsens och hornhinnans optiska egenskaper i ögon av olika åldrar. Det visade sig att hornhinnans sfäriska aberration är positiv och inte förändras mycket med åren. Linsens sfäriska aberration är däremot negativ i unga år och förändras åt det positiva hållet allteftersom åren går. Vid ungefär 25 års ålder är synen som bäst därför att hornhinna och lins balanserar varandra så att ögats totala sfäriska aberration är noll. När jag 1999 insåg detta fick jag idén att introkulära linser borde ha samma negativa sfäriska aberration som en 25-årings lins för att återställa balansen mellan hornhinna och lins. Resultatet blev Tecnis-linsen, som lanserades 2001.
De flesta människor har ögon som i optiskt avseende är lika och ser bra på långt håll (normalsynthet). Efter starroperation brukar man eftersträva normalsynthet genom att välja styrka på den intraokulära linsen även i de fall patienten från början var närsynt eller översynt. För att se på nära håll behövs då läsglasögon. Det finns idag multifokala linser, som medger syn på både långt och nära håll. Fråga Dr Lenis om de är ett alternativ för dig. Idealet vore förstås en lins, som också återställer ackommodationsförmågan. Det finns linser som hävdas i viss mån kunna åstadkomma ackommodation, men om det verkligen är så är omdebatterat.
I mitt fall är jag född med ett normalsynt högeröga och ett närsynt vänsteröga. Det gjorde att jag kunde både se bra på avstånd och läsa utan glasögon när ålderssyntheten satte in. Jag valde linssyrkor för att återställa denna situation och är inte beroende av glasögon. En sådan olikhet mellan ögonen är inte vanlig, men heller inte unik, och kommer till priset av oförmåga till djupseende (stereosyn). Situationen med ett näröga och ett avståndsöga kallas monovision, och skapas ibland med kontaktlinser för ålderssynta som inte vill bära glasögon. Monivision är ett alternativ vid kataraktoperation, men för den som inte är född med oliksynta ögon kan hjärnan ha svårt att anpassa sig till situationen.
Sir Harold, som avled 2001, och jag delade för övrigt inte bara 29 november som dagen för första linsimplantation, utan också 10 juli som födelsedag.